Vattendropparna droppade sakta, en och en. Jag satt och läste strax intill det knastrande fönstret som var fyllt av vatten droppar. Dem singlade neråt, allihop, som om det vore en tävling. Jag var invirad i min favorit filt - den där mörkgröna som doftade hemma. Ett skrik hördes från bottenvåningen. Jag smällde igen min bok och lade den på bordet intill mig. den putte till min kopp varmchoklad, som osäkert dinglade fram och tillbaka på bordets gräns. Den kunde inte bestämma sig - liv eller död? Kanske ville den båda, kanske inget alls. Jag sprang mot den stora öppningen, ut från det stora rummet och skyndade mig ner för snirkeltrapporna, skriket hördes igen.

Jag stannade till utanför den. Källardörren. Jag slog upp den, och det var precis som jag trodde. Tomt. Jag stod kvar en stund och kollade omkring mig. Jag skulle aldrig, aldrig, ta ett steg in i det tomma, mörka rummet. Jag bröjade gå tillbaka till min fåtölj samtidigt som jag önskade mig bort.

Jag satte mig ner i fåtöljen igen och virade in mig i filten. Det gick några sekunder, sen var jag inne i boken igen. Min varma choklad hade inte spillts ut. Den hade valt livet ändå.

Jag visste inte vad det var som skrek, jag visste bara att det inte existerade. Jag visste inte ens om det var något eller någon.

Jag fortsatte läsa i ett försök att komma på andra, bättre tankar.