Dockan {del 4}
Tindra kastade sig ut för det öppna fönstret och som det stod på lappen, vingarna bar henne framåt.
Det kunde ha gått sekunder, minuter, timmar, dagar, dygn, veckor, månader eller år. Men där var det. Där var hennes sagovärld. Ingen tid existerade. Allt var underbart och blommade i de klaraste vårfärger.
Framför henne stod en tron. På dynan låg en lapp.
Du klarade det. Nu har du nått din sagovärld. Varsågod, drottning Tindra.
Drottning? Det lät bra. Hon fortsatte läsa:
Du kommer tyvärr aldrig få veta vem jag är, bara att jag alltid är med dig och du är säker här bland djur och växter. Åh, förresten, kolla under stolen.
Adjö.
Tinda fick en tår i ögat, men den torkade hon snabbt bort och dök under stolen. Hon drog fram en kartonglåda. På den stod hennes namn, men inte med samma handstil som personen som skrev brevet hade. Hon öppnade den utan att tänka efter.
Hon kunde inte tro sina ögon. I lådan låg en karta, ett till brev och ett bröd. Hon tog en bit av brödet och öppnade brevet.
TINDRA.
Jag hoppas att det är du som hittar lådan, men göm den. Och inte på samma ställe, du måste hitta ett nytt, bättre. Några är ute efter den, Sök, sök efter de. Du måste döda dom innan de dödar dig. Det är på liv och död, så var på din vakt.
Farväl, och håll ögonen öppna, det kommer fler lappar. Och om du har otur, fler fiender.
Tindra kollade sig omkring. Farligt? Men personen i första brevet.. Hon skakade på huvudet.
Hon lade ner allt i kartongen, tog en till bit bröd och stängde locket. Sen började hon gräva ett hål. Så fort Tindra skulle stoppa i lådan i hålet kände hon någonting i ryggen och föll mot marken. I samma sekund blev allt svart.
Dockan {Del 3}
När Tindra vaknade på morgonen nästa dag var bubblan där. Osynlig, men ändå synlig. Hon gick upp och ställde sig framför spegeln. Ett skriv kravlade sig upp för hennes hals, och hon ramlade bakåt i panik. Och där låg hon, skrikandes på golvet. Ingen hörde henne. Bubblan var inte skydd. Det var en nyckel bort från verkligheten. Hon kollade mot det som fått henne att skrika, hennes armar. Dom var fulla av köttiga sår. Köttiga, blodiga sår fulla med såpa. Såpa från bubblan. Hon fortsatte skrika, men det var lönlöst. Bubblan sprack med ett kling och Tindra slutade skrika. Hon andades ut, kollade att såren var borta, kollade en gång till och reste sig upp. Hon fortsatte spegla sig och till hennes förvåning satt det en lapp på spegeln.
Kolla i lådan för att nå din sagovärld
Hon tog ner lappen, tryckte ner den i fickan och började öppna lådorna i rummet. I en av dom låg det en vikt, randig lapp.
Drömmar
Hon kollade konstigt på lappen. Drömmar? Drömmar?! Hon föreställde sig sin sagovärld men ingenting hände. Hon försökte andra sätt.
Vart drömmer man? Funderade Tindra. Sovrummet!
Hon sprang till sovrummet och som hon anade, på kudden låg nästa lapp.
Flyg dit dina vingar bär dig
Hon slog handflatan mot pannan. Där tog drömresan slut. För Tindra hade inga vingar. I alla fall inte vad hon visste. Hon kollade i spegeln, och på hennes rygg fanns ett par vita änglavingar.
Dockan {del 2}
Och hon hade rätt, skuggan väntade på henne. Men det var ingen skugga. Det var en människa klädd i en lång, svart rock och hatt. Tindra kunde inte förstå om den var en man eller kvinna, vixen eller barn. Hon bara förstod att hennes önskan gått i uppfyllelse. Önskan om att hon kunde önska, fick önska. Hon önskade sig en bubbla, önskade att det var möjligt. Och det kanske det var?
"Bubbla." Mumlade skuggan.
"Va?" Stammade Tindra fram mellan sina skakande tänder. Kunde personen läsa hennes tankar?
Personen nickade och vände blicken mot en vattenpöl. Den satte händerna i vattenpölen i form av en skål och en bubbla bildades i skålen.
"Det.. Det.. Det var en sådan bubbla jag menade.." Viskade Tindra. Personen kastade vattnet på henne och Tindra började fundera på om den var arg. Men hon kände någon. Hon kände sig skyddad. Hon kände att hon var i en bubbla. "Tack.." Mumlade hon.
Personen nickade och försvann bland trädens skuggor. Tindra förstod. Förstod att personen, han eller hon, var magisk.
Dockan {Del 1}
Regnet smattrade mot rutan i Tindras rum. Hon drog irriterat upp dörren och slängde skolväskan på sängen. Flera läxpapper och pennor ramlade ut ur väskan medans den var i luften och landade utspritt på golvet.
Hon svor lågt för sig själv och tittade ut genom fönstret. En bit av hennes blick avslöjade att hon ville slå sönder glaset. Hon stirrade irriterat på dropparna samtidigt som tårar började falla över hennes kinder. Hon lät bli att torka upp dem, utan lät dem fortsätta falla.
Hon önskade, önskade att man fick önska. Önskade att det skulle slå in. Önskade att hon kunde önska. Önskade att hon klarade av det.
Fler tårar började falla och dem passade in i regnet. Tindra reste sig hastigt upp och gick ner mot hallen. Hon ville ut. Hon skulle ut. Det visste hon. Hon snodde med sig ett paraply och steg ut. Himmlen var klargrå och det regnade fortfarande. Tindra fällde upp paraplyet. Äntligen var hon skyddad från regnet. Men hon hade ändå inte en bubbla runt sig än. Hon kunde fortfarande skadas. För hon var inte i sin egna värld. Hon var inte i en sagovärld. Hon var inte där hon ville vara. Tårarna fortsatte falla, dem verkade inte någonsin ta slut.
Hon önskade, önskade att man fick önska. Önskade att det skulle slå in. Önskade att hon kunde önska. Önskade att hon klarade av det.
Hon såg en svart skugga längst bort på gatan, den verkade vänta på henne, så hon gick närmare.
~
Kooort.
