Jag går igenom staden en mörk november kväll. Gatlamporna blinkar till flera gånger på rad innan dem slocknar. I några sekunder är det helt svart, tills strömmen kommer tillbaka. Flera bilar åker förbi alldeles för snabbt över de regniga gatorna. Vindarna börjar leka med min regnkappa och hatten flyger med vinden. Jag försöker hoppa efter den, men når inte rikitgt. Jag försöker igen, men klarar det inte.

De sextio sekunderna blir till en minut och hatten försvinner, försvinner med lyckan och tårarna börjar falla.

Klockorna börjar ticka i mina öron och jag krymper mer och mer för varje sekund som går.
Lamporna blinkar till igen, och mörkret återvänder.
Det är alltså såhär det känns att vara ensam och övergiven.
Hjärtat känns som en sten i bröstet. Jag lägger armarna om benen och lägger mig ner som en övergiven, obetydlig sten.
Ljuset är inte tillbaka igen. Jag försöker hitta det, men når inte. Jag försöke igen, men klarar det inte.

De sextio minuterna blir till en timma och värmen försvinner, försvinner med allt som någonsin gjort mig glad och tårarna fortsätter falla.

Jag stänger långsamt ögonen. Smärtan är oändlig, jag är vilse i mörkret. Det enda som syns är röda ögon. Massa röda ögon. De finns där, det spelar ingen roll om jag drömmer eller är vaken, de förföjer mig, för mig in i smärtan.
Jag fortsätter låta tårarna falla, för lat för att göra något åt det.
Ljuset kommer tillbaka med lyckan i några sekunder och tar död på smärtan. Sedan blir det mörkt igen, och jag är vilse, vilse i en enorm laburint.
Jag försöker skrika, men det kommer inget ljud.
Jag försöker hitta det, men når inte. Jag försöker igen, men klarar det inte.

De 24 timmarna blir till ett dygn och jag försvinner, försvinner med vinden. Blåser djupare in i laburinten och tårarna blir fler och fler.

Regnet faller ner i form av små droppar från den gråa, tunga himlen.
Ljudet av dropparna på taket har alltid lugnat mig, men inte nu.
Inte nu när mina tårar svämmar över, mina ögon blöder.
Det är inte vanliga tårar, det är inte vanlig sorg.
Det är röda tårar. Blodiga tårar.
Det är så mycket mer än sorg.
För när mina blodiga tårar slutar falla är jag tömd på blod.
Då faller jag ihop som en obetydlig liten droppe,
Faller ihop på en matta vävd av blod.

~~~~~

Tänk dig att himmlen är sådär med vita, fluffiga moln, som bomullstussar.
Bomullstussar som vilar i vatten, utan att riktigt sjunka.
Som om himlen är en flod med vatten, prydd med små vita tussar.
Tänk dig att du sitter vid flodens kant och dinglar med dina ben, stoppar tårna i vattnet och försiktigt kliver på en bomullstuss som virvlar iväg med strömmen mot drömarnas värld.

~

Jag vaknade en vanlig tisdags morgon. Jag hade drömt en mardröm. Igen.
Kanske var det för att mina väggar var svarta, kanske för att jag råkat skära upp en bit av mitt finger, som nu var fullt av blod. Rött, blött, droppande blod.
Det föll ner i små droppar på den vita mattan, men jag kände ingen smärta.
Brukade man ha samma mardröm tre nätter i rad? Jag ignorerade frågan jag själv ställt och sneglade på klockan. 03:57.
Jag var klarvaken, så det fanns inte en chans att jag kunde somna om. Vad skulle jag då göra tills de andra i huset vaknade?
Titta på TV? Nej. Mamma och pappa skulle hört det.
Smita ut genom fönstret? Ja. Det var en möjlighet.
Jag tog på mig kläderna som låg framtagna på min skrivbords-stol och öppnade det lilla fönstret. Det knarrade, men ingen skulle vakna av det.
Jag klev smidigt ut genom fönstret och stängde det efter mig.
Det var ganska vart ute, lika varmt som en vanlig juli-morgon.
Jag började gå mot skogen, utan att veta vart jag egentligen skulle. Den välkomnade mig med gröna blad, färgglada blommor och blomstrande träd. Jag kunde kanske hitta något djur som låg och sov eller andra människor.
Det var fortfarande mörkt ute, solen var inte uppe än.
Och jag visste inte vad jag var, jag hade gått för djupt in i skogen. Alldeles för djupt.
Jag såg flera vita streck omkring mig - människor som sprang snabbare än vinden - och de skrämde mig.
Solen var inte riktigt uppe på himlen, men den fortsatte att klättra. Precis som att jag fortsatte att gå.
En av sträcken stannade till och kollade på mig.
Hon var ganska lång och hade brunt, tovigt axellångt hår som var täckt av grenar, löv och annat från skogen.
Hennes hud var kritvit, och hennes ögon lysnade röda.
Hon fortsatte att stirra på mig. På mitt blödande finger. Det kunde ha gått timmar, eller minuter.
Hon höll mig kvar. Något som jag inte gillade.
När solen precis hade kommit tillräckligt långt för att hon skulle få den på sig flyttade hon sig och sprang iväg.
Dem andra strecken följde hennes exempel.

Jag stog orörlig kvar flera minuter. Jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag började gå tillbaka mot huset, men hittade det inte. Jag var för långt bort. Alldeles för långt bort.
Jag hade alltid vart trög, men jag visste vad det var som jag sett i skogen. Jag var inte dum. Jag var noga med att inte tänka det högt.
Röda ögon.
Flydde från solen.
vit.
Snabb.
Flera ord, ord som stämde på det jag sett.
Inte tänka ordet, intalade jag mig och fortsatte kämpa mig framåt i den gröna skogen.
Tillslut såg jag flera hustak, äntligen var jag framme.
Och klockan var antagligen bara strax efter sju på morgonen, så ingen skulle vara vaken.
Jag började springa mot de röda, varma taken.
Men när jag såg huset framför mig, sträckte handen mot dörrhandtaget, försvann det med vinden som dimma.
Det var bara en flod kvar. En flod fylld med vita bomullstussar.

Jag stirrade på floden.
Vem hade fyllt den med bomullstussar? Vad gjorde dem där?
Jag funderade medans jag irriterat drog fingrarna igenom håret.
Jag började krympa, jag blev mindre och mindre.
Jag fösökte skrika, men inget ljud existerade, bara vinden som ven igenom de träden, träden som blev högre och högre.
Tillslut var jag så liten att man hade kunnat gå förbi utan att se mig. Lika liten som en kattunge, till och med mindre.
Jag sneglade osäkert på floden. Bomullstussarna kändes välkomnande.
Jag gick osäkert närmare.
"Kliv på mig" Stod det på en sliten, fuktig lapp på en av tussarna.
Och jag gjorde som det stod.
Bomullstussen virvlade iväg med strömmen, men jag var inte rädd.

Jag var lycklig.