Regnet smattrade mot rutan i Tindras rum. Hon drog irriterat upp dörren och slängde skolväskan på sängen. Flera läxpapper och pennor ramlade ut ur väskan medans den var i luften och landade utspritt på golvet.

Hon svor lågt för sig själv och tittade ut genom fönstret. En bit av hennes blick avslöjade att hon ville slå sönder glaset. Hon stirrade irriterat på dropparna samtidigt som tårar började falla över hennes kinder. Hon lät bli att torka upp dem, utan lät dem fortsätta falla.

Hon önskade, önskade att man fick önska. Önskade att det skulle slå in. Önskade att hon kunde önska. Önskade att hon klarade av det.

Fler tårar började falla och dem passade in i regnet. Tindra reste sig hastigt upp och gick ner mot hallen. Hon ville ut. Hon skulle ut. Det visste hon. Hon snodde med sig ett paraply och steg ut. Himmlen var klargrå och det regnade fortfarande. Tindra fällde upp paraplyet. Äntligen var hon skyddad från regnet. Men hon hade ändå inte en bubbla runt sig än. Hon kunde fortfarande skadas. För hon var inte i sin egna värld. Hon var inte i en sagovärld. Hon var inte där hon ville vara. Tårarna fortsatte falla, dem verkade inte någonsin ta slut.

Hon önskade, önskade att man fick önska. Önskade att det skulle slå in. Önskade att hon kunde önska. Önskade att hon klarade av det.

Hon såg en svart skugga längst bort på gatan, den verkade vänta på henne, så hon gick närmare.

~

Kooort.

12 februari.

Jag stod med huvudet tryckt mot bokaffären, låtsades att jag kunde känna doften av böckerna. Dem stängde nyss, men jag ville verkligen ha den där boken. Men jag hade inte råd. Jag ville verkligen. Jag suckade.

~

12 februari.

Jag kastade mig fram över dem isiga gatorna. Ingen hade sandat dem, så de var glashala. Snön virvlade ner från himlen och landade som små tussar på marken. Jag blev mer och mer stressad, sprang fortare och fortare, vilket gjorde mig klumpig och ledde till att jag snubblade flera gånger på rad, och fick små skrapsår på handflatorna.

Mina läppar började svida mer och mer ju mer jag rörde dem då jag andades, men jag var tvungen. Jag visste att det inte var något jag borde klaga över, men dem sved verkligen. Torra, idiotiska läppar. Jag längtade efter sommaren, hur lite jag än ville inse det så var det faktiskt sant. Jag ville inte att Alla hjärtans dag skulle komma igen, jag ville inte ha den ivägen, jag ville inte se hur alla log när dem tog emot sina presenter medans jag stod ensam kvar med tomma händer, jag ville inte uppleva det igen. Aldrig mer. Kärlek var slöseri med tid. Man trodde att man gillade någon, och helt plötsligt stod man ensam kvar med sitt krossade hjärta som souvenir. Usch. Jag ville inte tänka på det. Men jag kunde inte slingra undan från ämnet - varje gång jag försökte så förstördes det.

Mina läppar sved ännu mer och jag halkade igen.

"Dumma is." Muttrade jag för mig själv medans jag försökte ta mig upp. Det kryllade av människor omkring mig, men ingen var speciellt hjälpsam, dem var upptagna med sin Alla hjärtans dag kärlek. Alla gick bredvid någon, några hand i hand. Jag var inte avundsjuk. Jag var irriterad. Skulle alla gå på det där? Ingenting varar för alltid, det visste jag. Jag visste helt enkelt för mycket om det.

'Ingenting varar för alltid..' Meningen viskades i mitt huvud. Starkt, men ändå svagt. Högt, men ändå så lågt.

När jag äntligen kommit upp på två ben igen började alla människor stressa, alla ville ha den perfekta presenten tills i över morgon. Dem knökade sig framot, likt rugbyspelare, eller bombsminkade tjejer under mascara-rean; ''JAG MÅSTE HA DET BÄSTA!'' verkade dem ropa ut till världen. Herregud, det räcker till alla. Jag föll igen, och alla människor var långt framför mig. Vad jag visste var ingen bakom mig. Jag ville slå till isen, eller människorna. Kärlek. Det värsta som fanns. Jag tjatade om det. Jag kunde inte låta bli. Det kändes som när man hatade något sådär starkt, du vet? Man kan inte släppa det.

"Ursäkta mig, vill du ha hjälp upp?" En kille i min ålder sträckte fram sin hand.

"Eh, okej, tack." Mumlade jag osäkert. Jag kollade in i hans ögon. Vackra. Men ändå så otroligt fula.

Jag tog tag i hans hand och han hjälpte mig upp.

"Jag heter Henrik, förresten." Sa han och vi fortsatte framåt.

"Vad vackert." Mumlade jag, även fast jag visste att jag ljög. Henrik - vilket fjantigt namn! "Jag heter Judy."

"Judy.." Han smakade på namnet. "Det är inte så illa det heller."

Jag tog det som en komplimang. Den första i mitt liv. Vi skulle komma bra överräns, men BARA som vänner. Jag ville bara att vi skulle vara vänner. Inget mer. Och när jag mötte hans blick, förstod jag att det var det han också ville. En lång vänskap.

'Ingenting varar för alltid..' Påminde mitt inre mig. 'Ingenting..' Jag försökte skjuta bort tanken, men den hade klistrat fast sig.

"Fjantigt med allt Alla hjärtans dag-trams, eller hur?" Frågade han.

"Ja, verkligen. Jag börjar verkigen irritera mig på alla affisher, reklamer och presenter." Svarade jag och suckade. Vi fortsatte gå framåt, utan att veta vart vi var på väg. "Vart ska du?"

"Hem, antar jag. Jag bor där." Mumlade han och pekade framåt mot ett raduhus.

Jag svarade inte, det fanns inget tillräckligt vettigt att säga, vad skulle jag säga? 'Jag bor däär..' och peka? Eller vad? Det var ju bara idiotiskt.

Isen började bli halare, och jag halkade och drog honom med mig i fallet. Och vi började skratta. Ett riktigt skrattanfall, faktiskt. Som vänner alltid gjorde.

"Du, jag borde gå hem nu.." Sa jag när vi rest oss. "Jag bor där." Tillade jag och pekade mot lägenheterna en bit bort. Så idiotiskt.

"Okej. Men du, kan jag få ditt mobilnummer?"

Jag hade svårt att hålla mig för skratt, så jag började skratta högt. Och mycket. Han stod där, med den där sorgsna blicken i ansiktet och tårar i ögonen. Jag ångrade det genast och ljög om att jag såg en rolig katt. Han gick på det, så jag rabblade mitt nummer för honom tre gånger, och varje gång försökte han få med alla siffror, men lyckades aldrig. Så fjärde gången fick jag skriva in det på hans telefon. Vi sa snabbt hejdå, och jag började springa hemåt. Så snabbt man kan springa på hal is, alltså.

I ögonvrån såg jag hur han tog upp telefonen och skickade ett sms, och sedan hur han steg in i en av affärerna. Konstigt. Och just den affären, presentaffären. Jag fortsatte framåt, snubblandes, och hoppades hela vägen hem att det var en present till hans mormor.. Eller något i den stilen.

När jag väl kom hem var middagen redan färdig, mamma och pappa hade redan ätit, så jag satt ensam vid bordet och åt kall mat. Det smakade äckligt, men det gick ju att dölja för mig själv, på sätt och vis. När jag ätit klart var jag helt enkelt för trött för att orka vara vaken, trots att min musse pigg-klocka visade att klockan var 7. Konstigt. Jag brukade inte vara såhär trött, men jag hade vart med om mycket idag. Jag lade mig i sängen och somnade ovanligt fort. Allt var ovanligt.

14 februari.

Jag öppnade ögonen. 14 Februari. Alla hjärtans dag. Jag hatade det. Jag ville inte. Men jag var tvungen.

Jag steg motvilligt upp ur sängen, och mamma och pappa hade självklart en present till mig, fast jag inte ville ha någon. Det var ett presentkort på stadens bokaffär. Jag tackade och lät bli att verka så glad, jag skulle äntligen ha råd att köpa boken!

Jag kastade i mig frukosten, som bestod av en macka och ett glas juice, medans jag samtidigt försökte prata med mamma och pappa.

"Vad ska du göra idag då, Judy?" Frågade pappa med näsan i dagens tidning.

"Jag tänkte kolla på böcker i bokaffären, sen kanske sätta mig och läsa boken jag köper i biblioteket, eller något sådant." Svarade jag mellan tuggorna. Biblioteket var faktiskt öppet idag, allt var det. Dem flesta skulle väl inte vilja ha det så, men så var det här i alla fall.

Efter frukosten gick jag ut. Det var - till min stora förvåning - helt tomt på gatan, och bokaffären hade precis öppnat. Så fort jag steg in i den träffades jag av doften av böcker.

Jag valde den tjocka boken, den var verkligen värd det. Jag började gå mot kassan, och det var ingen kö alls. Hon bakom kassaparaten såg uttråkad ut tills hon såg mig, och hennes ansikte fylldes av ett leénde.

"Hej." Mumlade jag. "Jag vill ha denna boken." Jag lade fram boken.

"99 kronor, tack."

Jag räckte fram presentkortet, och hon nickade och tog emot det.

"Hejdå." Mumlade jag innan jag gick.

Utanför affären satt Henrik på isen, han hade antagligen ramlat.

"Ska jag hjälpa dig upp?" Frågade jag och räckte fram handen.

"Ja, tack." Svarade han skrattandes och tog tag i min hand. "Jag har en present till dig."

Jag svor lågt för mig själv, men jag var ändå nyfiken på vad det var.

"Som vänner, du vet." Mumlade han och gav mig en påse med ett paket i. Jag öppnade försiktigt paketet, och blev till min stora förvåning glad. Det var inte hjärtan, choklad eller hjärtchoklad, utan en ljudbok. Precis den ljudboken som jag saknade i min samling.

"Tack så mycket." Jag kramade om honom.

"Har du något till mig?" Undrade han nyfiket.

Jag kollade osäkert mellan honom och min bokpåse, och när jag väl bestämt mig gav jag honom boken.

Han log, och jag visste att jag inte skulle ångra mig.