Jag går igenom staden en mörk november kväll. Gatlamporna blinkar till flera gånger på rad innan dem slocknar. I några sekunder är det helt svart, tills strömmen kommer tillbaka. Flera bilar åker förbi alldeles för snabbt över de regniga gatorna. Vindarna börjar leka med min regnkappa och hatten flyger med vinden. Jag försöker hoppa efter den, men når inte rikitgt. Jag försöker igen, men klarar det inte.

De sextio sekunderna blir till en minut och hatten försvinner, försvinner med lyckan och tårarna börjar falla.

Klockorna börjar ticka i mina öron och jag krymper mer och mer för varje sekund som går.
Lamporna blinkar till igen, och mörkret återvänder.
Det är alltså såhär det känns att vara ensam och övergiven.
Hjärtat känns som en sten i bröstet. Jag lägger armarna om benen och lägger mig ner som en övergiven, obetydlig sten.
Ljuset är inte tillbaka igen. Jag försöker hitta det, men når inte. Jag försöke igen, men klarar det inte.

De sextio minuterna blir till en timma och värmen försvinner, försvinner med allt som någonsin gjort mig glad och tårarna fortsätter falla.

Jag stänger långsamt ögonen. Smärtan är oändlig, jag är vilse i mörkret. Det enda som syns är röda ögon. Massa röda ögon. De finns där, det spelar ingen roll om jag drömmer eller är vaken, de förföjer mig, för mig in i smärtan.
Jag fortsätter låta tårarna falla, för lat för att göra något åt det.
Ljuset kommer tillbaka med lyckan i några sekunder och tar död på smärtan. Sedan blir det mörkt igen, och jag är vilse, vilse i en enorm laburint.
Jag försöker skrika, men det kommer inget ljud.
Jag försöker hitta det, men når inte. Jag försöker igen, men klarar det inte.

De 24 timmarna blir till ett dygn och jag försvinner, försvinner med vinden. Blåser djupare in i laburinten och tårarna blir fler och fler.