Regnet smattrade mot rutan i Tindras rum. Hon drog irriterat upp dörren och slängde skolväskan på sängen. Flera läxpapper och pennor ramlade ut ur väskan medans den var i luften och landade utspritt på golvet.

Hon svor lågt för sig själv och tittade ut genom fönstret. En bit av hennes blick avslöjade att hon ville slå sönder glaset. Hon stirrade irriterat på dropparna samtidigt som tårar började falla över hennes kinder. Hon lät bli att torka upp dem, utan lät dem fortsätta falla.

Hon önskade, önskade att man fick önska. Önskade att det skulle slå in. Önskade att hon kunde önska. Önskade att hon klarade av det.

Fler tårar började falla och dem passade in i regnet. Tindra reste sig hastigt upp och gick ner mot hallen. Hon ville ut. Hon skulle ut. Det visste hon. Hon snodde med sig ett paraply och steg ut. Himmlen var klargrå och det regnade fortfarande. Tindra fällde upp paraplyet. Äntligen var hon skyddad från regnet. Men hon hade ändå inte en bubbla runt sig än. Hon kunde fortfarande skadas. För hon var inte i sin egna värld. Hon var inte i en sagovärld. Hon var inte där hon ville vara. Tårarna fortsatte falla, dem verkade inte någonsin ta slut.

Hon önskade, önskade att man fick önska. Önskade att det skulle slå in. Önskade att hon kunde önska. Önskade att hon klarade av det.

Hon såg en svart skugga längst bort på gatan, den verkade vänta på henne, så hon gick närmare.

~

Kooort.