Hennes fingrar dansade över pianotangenterna. Tårar snirklade sig ner för hennes kinder. Hon visste att hon inte alltid kunde leva i en lögn. Musiken från pianot fick henne att bli yr på något bakvänt sett. Hon kanske inte ville spela, hon kanske var tvungen. Eller så gillade hon det, gillade ljudet av sorg, falska tangenter. Låten hon spelade fick henne att fundera. Tårarna skapade det immigt i hennes ögon, hon kunde knappt läsa noterna. Under en sekund höll hon upp sin långa klänning och sprang ut ur den fullpackade lokalen. Publiken kollade konstigt på det tomma utrymmet mellan pianot och dörren.

Hennes diamanthalsband låg ensamt kvar på golvet och ljuset från dem tända ljusen fick det att glittra.

Hon sprang, hon flydde, hon visste inte vart hon skulle göra. Tillslut orkade hennes ben inte bära henne längre, och hon föll ihop som en sten på den kalla, snötäckta marken. Blodet droppade från ett sår på benet. Men hon orkade inte bry sig, hon hade ingen kraft kvar.

Hon orkade inte röra sig, hon klarade inte av det. Hon hade ingen kraft kvar.

~

Något kladdigt