När Tindra vaknade på morgonen nästa dag var bubblan där. Osynlig, men ändå synlig. Hon gick upp och ställde sig framför spegeln. Ett skriv kravlade sig upp för hennes hals, och hon ramlade bakåt i panik. Och där låg hon, skrikandes på golvet. Ingen hörde henne. Bubblan var inte skydd. Det var en nyckel bort från verkligheten. Hon kollade mot det som fått henne att skrika, hennes armar. Dom var fulla av köttiga sår. Köttiga, blodiga sår fulla med såpa. Såpa från bubblan. Hon fortsatte skrika, men det var lönlöst. Bubblan sprack med ett kling och Tindra slutade skrika. Hon andades ut, kollade att såren var borta, kollade en gång till och reste sig upp. Hon fortsatte spegla sig och till hennes förvåning satt det en lapp på spegeln.