Vattendropparna droppade sakta, en och en. Jag satt och läste strax intill det knastrande fönstret som var fyllt av vatten droppar. Dem singlade neråt, allihop, som om det vore en tävling. Jag var invirad i min favorit filt - den där mörkgröna som doftade hemma. Ett skrik hördes från bottenvåningen. Jag smällde igen min bok och lade den på bordet intill mig. den putte till min kopp varmchoklad, som osäkert dinglade fram och tillbaka på bordets gräns. Den kunde inte bestämma sig - liv eller död? Kanske ville den båda, kanske inget alls. Jag sprang mot den stora öppningen, ut från det stora rummet och skyndade mig ner för snirkeltrapporna, skriket hördes igen.

Jag stannade till utanför den. Källardörren. Jag slog upp den, och det var precis som jag trodde. Tomt. Jag stod kvar en stund och kollade omkring mig. Jag skulle aldrig, aldrig, ta ett steg in i det tomma, mörka rummet. Jag bröjade gå tillbaka till min fåtölj samtidigt som jag önskade mig bort.

Jag satte mig ner i fåtöljen igen och virade in mig i filten. Det gick några sekunder, sen var jag inne i boken igen. Min varma choklad hade inte spillts ut. Den hade valt livet ändå.

Jag visste inte vad det var som skrek, jag visste bara att det inte existerade. Jag visste inte ens om det var något eller någon.

Jag fortsatte läsa i ett försök att komma på andra, bättre tankar.

Tindra kastade sig ut för det öppna fönstret och som det stod på lappen, vingarna bar henne framåt.
Det kunde ha gått sekunder, minuter, timmar, dagar, dygn, veckor, månader eller år. Men där var det. Där var hennes sagovärld. Ingen tid existerade. Allt var underbart och blommade i de klaraste vårfärger.
Framför henne stod en tron. På dynan låg en lapp.

När Tindra vaknade på morgonen nästa dag var bubblan där. Osynlig, men ändå synlig. Hon gick upp och ställde sig framför spegeln. Ett skriv kravlade sig upp för hennes hals, och hon ramlade bakåt i panik. Och där låg hon, skrikandes på golvet. Ingen hörde henne. Bubblan var inte skydd. Det var en nyckel bort från verkligheten. Hon kollade mot det som fått henne att skrika, hennes armar. Dom var fulla av köttiga sår. Köttiga, blodiga sår fulla med såpa. Såpa från bubblan. Hon fortsatte skrika, men det var lönlöst. Bubblan sprack med ett kling och Tindra slutade skrika. Hon andades ut, kollade att såren var borta, kollade en gång till och reste sig upp. Hon fortsatte spegla sig och till hennes förvåning satt det en lapp på spegeln.